idag för fem år sedan fick jag ett samtal som jag aldrig kommer glömma, reaktionen är lika färsk idag som då, farfar dog, hela familjen var i chock, det gick inte att ta in, tanken på att farfar försvann var fruktansvärt skrämmande, ingen hade anat att det skulle gå så fort, det gick så fort och hastigt att ingen hann tänka. Jag minns det som igår, dagarna när jag farmor och farfar körde ut till gamla bo, badade och hade det mysigt. det är sådana stunder man aldrig glömmer. År efter år går och man blir typ aldrig hel igen, även fast det var fem år sen, tänker man ändå sjukt mycket på det, man glömmer inte hur varmt man blev mottagen av farfar när man kom hem till honom, tanken på att det vänder en dag, helt plötsligt, man hinner inte inse vad som kommer hända, utan det bara händer. usch, farfar vi tänker på dig och jag verkligen hoppas du har det bra, var du än är! Ibland önskar man bara att man kunde få se honom en liten stund, bara för att träffa honom igen, det är så sjukt att en människa bara försvinner och man får ALDRIG se människan igen. Speciellt när man inte får ett bra avslut, inte ens ett "hejdå". Det är nog det som gör att det känns så fel, att man inte hinner säga vad man vill. det gör ont. 

 

men farfar, vi tänker oerhört på dig & idag tänds alla ljus med en extra tanke till dig ♥